Det känns så konstigt att vara så ovan här. Dessa golv som man krypt och sprungit på hela livet, hela uppväxten. Det är så annorlunda nu, men det är skönt att vara här och bekanta sig med sitt hem igen. 20 år senare står jag och målar på huset som börjar bli slitet. Men inget torn ovanpå huset där jag kan bo med man och barn som jag lovade mig själv, mamma och pappa för många år sedan. Jag skulle aldrig flytta härifrån, från dom. Inga spår av mig kvar i mitt gamla rum, ingenting ser ut som förr. Men det vore onödigt, det är bra att dom gör ni och använder rummen. Nåja, idag har vi målat från 9.30 till 22.. ändå har vi "bara" hunnit med det vita, (knutar, undertak, bro m.m.) Imorgon kör vi på med rödfärgen. Godnatt, kärlek.
Jag skriver ur mitt liv, ibland, när jag har tid och lust. När jag grubblar över något eller sprudlar av lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar