När jag vaknar tidigt på morgonen, när man är sådär trött och frusen.
Jag blir så grubblande då, känner mig så liten och svag, stressat över att ta vara på varje ögonblick i livet, göra det bästa av varje dag, att inte hinna njuta av allting, göra det bästa av att. Att allt kommer gå så fort och en dag kommer allt bara ta slut. Att felicias barndom kommer rusa iväg och jag vill hinna vara med varje stund hon lär sig något nytt, alltid visa henne min enorma kärlek till hon, och samtidigt räcka till åt alla andra. Dagar som bara rinner väg och dåligt samvete för allt man inte hunnit med eller gjort dåligt. Jag vill inte förstå att alla bara kommer vara borta en dag, att jag ska dö från dom jag älskar en dag. Att gå igenom alla motgångar som livet innehåller. Jag oroar mig för allt Felicia kommer gå igenom alla motgångar som uppväxten och livet innehåller för alla någon gång. Jag vill inte att hon ska få de sen fula sidan av livet som hon inte har en aning om, jag vill att hon ska få stanna i sin trygga, kärleksfulla vardag.
Jag är uppriktigt rätt för tiden som rusar, döden, ödet, det totala ovetandet om vad som händer sen, vad allt dehär innebär och varför det tar slut.
Jag vill bara ha kärlek, vacker värld. En meningsfull evighet.
