Just nu sitter jag hemma på soffan och vilar, jag är inte längre lika bekymrad om jobb, för tillfället iallafall. Jag tror jag har jobbat omkring 15 dagar i sträck nu nästan. Så jag har varit ledig igår vilket var väldigt skönt. Ikväll ska jag jobba på Brunkullan som är demens avdelningen, det ska bli väldigt kul! har längtat dit! Dom är så roliga!
Den senaste veckan har det hänt en del saker, bland annat har jag varit i Sollefteå och köpt gardiner och annat roligt, en julklapp hittade jag, det är alltid en början. Resten får jag panikhandla den 23, när vi får nästa lön och den kommer vara på en större summa.
Sedan har det även funnits en helvetes-dag förra veckan.
Det började med att jag hade julpyntat hemma med adventsljusstakar och dyligt innan jag skulle åka och jobba.
Jag tyckte det blev så fint, så när jag körde från gården tittade jag inte på vägen utan vände mig om för att se hur fint huset såg ut...
När jag tittade tillbaka sprutade snö och jag började förstå att jag körde i diket, optimistisk som jag är fortsatte jag köra i hoppet om att komma upp på vägen igen.
Men icke, jag körde bara längre ut tills jag satt fast helt med hela bilen i diket.
Jag fick ringa jobbet och tala om läget och jag sa att jag kommer "lite sent".
Jocke började åka för att dra upp mig, men då låstnade en stor del på hans bil som dom fick mixtra med först. Så dom var hos mig klockan 6.
Efter många om och men fick vi upp bilen på vägen, men då visade det sig att lilla Paula hade glömt att tanka. Så jag lämnade bilen hemma och åkte med Jocke till jobbet och kom en timme försent!
Och som om det inte vore nog... Väl hemma senare på kvällen, klev jag ur bilen och stod och skrattade och pratade med jocke som fortfarande satt kvar.
Och mitt i allt stängde jag bildörren.
Men insåg snabbt att mitt lillfinger var kvar, i dörren, den var igenstängd.
Jag blir helt ställd och försöker förstå att dörren är helt stängd, öppnar dörren igen, ser att mitt finger är ihoptrykt. Jag får panik, sätter mig ner och börjar tokgråta.
Vi går in och jag får en påse med snö av Henri, dom ber mig ta i fingret och känna om det sitter fast. Efter att ha lugnat ner mig pratar jag med sjukvårdsupplysningen men jag bestämmer att inte åka in till sjukhus.
Jag fick linda fingret och jobbade med det dagen efter,
och nu har det gått till sig helt så nu är det bara ett litet jack.
Tänk vad fingrar klarar av mycket! Särskilt mina som får ta så mycket stryk, jag klämmer dom helatiden, senast var ju i somras när jag tuppade av.
Åh herregud... vilken dag det var!
Jag har fått till det super i vardagsrummet! Jag rev ner viren med alla gardiner på. Satt upp vanliga stänger med vinter - panellänger jag köpte. Och en stor svart lykta i lindat trä som jag ställt på golvet. Och lite andra dekorationer! Super nöjd!
Det sker märkliga saker i detta hus dock. Här om kvällen satt jag med Evelina här i vardagsrummet ensamma hemma. Plötsligt drar det jättekallt, som om ytterdörren står öppen. Sedan stirrar Evelina ut mot köket, men det var ingen som kom.
Sedan pekar hon upp mot taket och frågar - Vem bor där uppe?
Jag mår redan obehagligt och säger att det är ju våra sovrum där uppe...
- Men var bor tanten?. Säger hon då!
Jag blev jätte rädd och helatiden känns det som om det är någon i köket, jag ser något i ögonvrån helatiden.
Kvällen efter sitter jag och spelar piano och sjunger. Då kommer evelina och sätter sig under pianot och håller för öronen, som hon brukar göra när hon är rädd. Jag frågar vad det är med henne och hon säger - Jag är rädd för spöken.
Lite senare när jag glömt bort allt dedär och sitter och spelar så rycker jag till,
för det hördes och kändes att det var något i dörröppningen.
Och det har hänt oförklarliga saker förut. Som en morgon när Jocke inte hittade några strumor till Evelina innan de skulle åka. När han kom hem från jobbet på eftermiddan låg hennes strumpor parade på rad, på hans säng...
Ja ni får tänka vad ni vill men när man upplevt det börjar man faktiskt undra. Det är en speciell känsla.
KÄRLEK. / Paula.
